Mitt livs stora kärlek bestämde sig för att inte längre vara.
Den starka, strålande stålblå blicken hade för länge sedan slocknat till döda svarta brunnar. Den älskade munnen sa inte längre de efterlängtade orden, den var tyst eller i bästa fall sarkastisk. De heta händerna mot min hud hade för länge sedan blivit kalla och hårda. Långt, långt innan du bestämde dig för att inte finnas mer. Eller långt innan du lät mig märka det.
Jag hatar dig för att du lämnade mig på det viset du gjorde. Det var det ultimata sveket. Att inte ens säga farväl. Att bara sluta vara.

Ångest
Tiden när jag inte visste, inte förstod. Hjärtat som pendlade.
Mellan hopp om att du nog bara hade en djup svacka igen, att du snart skulle höra av dig, att du snart skulle börja svara på mina sms, svara när jag ringde dig, öppna dörren när jag knackade på.
Över till rädslan att du valt bort mig ur ditt liv. Att du bestämt att jag inte fick plats längre. Och att du inte orkade berätta det för mig.
Till den isande, oerhörda tanken att du valt att sluta. Att du inte orkat mer. Inte ens berätta för mig. Som ville finnas där för dig. Alltid.
Den ångest jag kände av att inte veta, inte förstå, inte bottna i någon slags visshet, kvävde mig från all slags liv.
Nätter utan sömn, dagar utan innehåll. Bara ångesten över dig var vad jag andades, åt och drack.
Nu kan jag hata dig för att du gjorde så mot mig. Mig, som du sa att du älskade.